mandi k

sen åker jag till min 2nd hemstad los angeles!!!!

excited? ja.

Lämnade johannesburg, mina babies och girls behind och joinade min vän linnea landin i durban, där jag bodde hos den fantastiska familjen Gustafsson! Åkte sedan vidare till Cape town, som på alla sätt stole my heart. Upplevde ännu en gång hur liten denna världen är, då bartendern på vårt hostel hade haft flickvän på Öckerö. Träffade många konstiga människor, kom nästan in på U2 konserten men efter mycket drama slutade det med att vi gav bort vår biljett till en amerikan som volontärat sitt life away, provat på backpacker livet och tagit promenader hem i Jesu namn och sluppit undan både rånförsök och överfall! trevligt.

nedan, lite pics. för de säger så mkt mer.

 

vackert liv.

 

hänger för tillfället hos Cheryl, en lokal volontär på barnhemmet, vilket innebär att hon kommer några timmar i veckan och hjälper oss med kiddisen. Hon öppnade sitt hem för oss stackars volontärer, för att käka like fried chicken, hänga, kolla på TV, surfa.. you know, allt normalt man saknar när man lever som jag gör. Hennes söner och vänner plockade upp oss, och var excited över att hänga med kvinnliga volontärer från hela världen. haha.


Sjukaste grejen, pratade med en kille som sa att han varit i Sverige. I Göteborg. Spelade gothia cup. år 2005. Samma år jag dansade på invigningen. sjukaste grejen. De hade en dvd hemma från invigningen, så där satt jag, i Syd afrika och kollade på en dvd då jag dansade. haha.


triiiiiiiiippy.

Jag har varit här i snart en månad och känner att jag börjar få kläm på mitt liv, och mina uppgifter. I början var jag så sjukt beroende av Gud, för att ens klara en dag. Men nu började jag bli bekväm helt enkelt. Det är alltid en varnings klocka för mig, för det betyder att jag inte utvecklas, eller att man bara går i samma spår. Helt sjukt att man kan vänja sig vid tanken, och nästan inte ens ha fokus på att det är föräldralösa barn jag jobbar med.. Men så igår kväll fick vi in två nya barn. 3 månader gamla och har i princip inte blivit älskade eller burna under hela sina små liv. Jag får tyvärr inte berätta några stories om barnen eller ladda upp bilder på dem, eftersom de skall adopteras bort och adoptionsbyråns regler är strikta. Med all rätt. Men iallfall, i det ögonblicket,då jag fick ta hand om dessa små liv, brast hjärtat och Jesus uppenbarade ännu en gång varför jag är här.

 

Fattar inte vad som händer med mig..

 

Men gemytligt är det.

Bor jag i the rape and murder capital of the world. Det är inget jag känner av dagligen eftersom jag bor I ett fett område med hus vita invånare med (svarta) trägårdsmästare. Just nu sitter jag på en restaurang i ett shopping center som skulle passa in i vilket västerländskt land som helst. Africa? Not so much. Läste dock igenom säkerhetsföreskrifterna för oss volontärer och ville ge er ett smakprov:

 

If you are thrown into the trunk of a car the safests way to be noticed is to kick out one of the tail lights. Now you have a hole from which you can wave to get someone’s attention.

 

Tack för tipset, ska tänka på det nästa gång jag blir kidnappad.

 

If a predator has a gun and you are not under his control, ALWAYS RUN! The chances of him hitting a running target are slim (4 in 100) and its not likely to be a vital organ when hit.

 

mental note taken

 

That’s the life of Mander, right there.

 

Random fakta: då det egentligen bör serveras sour cream/gräddfil med maten I SA, serveras vispad grade. Whata...?!?

 

peace

En morgon (håller absolut inte koll på veckodagarna i detta livet) var jag påväg upp till övervåningen för att jobba. Jag gick barfota – som vanligt (hur nice är inte det?!?! Jag älskar mitt barfota liv) och råkar sparka min fot emot en cementkant. Det gör lite ont, och jag tittar ner och förväntar mig en uppskrapad tå. Men vad som möter mitt öga är lite mer än en blodig tå.. det jag finner är en tå som står rätt ut i sidan. Fett dislocated. Fett ur led. Min första tanke är.. AAAAHHHHHHHHHH WHATA F!??!?! Nej?? Jag grep tag i min fot och klämde ihop mina tår, i hopp om att den ska ”hoppa” rätt igen. Ber en intensiv bön om ett litet helande och sånt.. Öppnar handen och ser att min tå är i princip på rätt plats, men ändå lite smått off. Detta hamnar definitivt på topp 10 listan av onödiga händelser 2011.

 

Dagen går och min tå blir mer blå och även foten runtomkring. It hurts like hell, men thanks to min roomie (som äger att stash av underbara american drugs) så lindras min smärta av lite pill popping. Ungarna är värre en vanligt och dagen är en av de längsta hittills. Dagen efter får jag ledigt eftersom det inte blivit bättre. Ligger vid poolen och solar. (inte helt fel, nej. Ps, min solbränna börjar bli rikitgt fet!!) Åker till läkaren på eftermiddagen. Hans första ord var ”woooooow this looks bad” men efter att han kännt hit och dit tror han inte att den är bruten, utan endast chockad av faktumet av att den var ur led och sen tillbaka satt på rätt plats. Han gav mig en liten ”hatt” av metall och plåster som skulle hålla den på plats, och lite drugs mot inflammationen. Tack tack.

 

IDAG, ca 5 dagar senare går jag helt normalt! PRAISE JESUS! Det gick hur fort som helt och jag är helt övertygad om att Jesus har ett finger med i spelet och skyndade på hela processen. Tack tack tack Far, imorgon ska jag ut och springa igen.

 

That’s the story of the toe. Tack för er support. Means a lot.. det handlade ju ändå om min lilltå.. viktiga saker i livet. Väldigt viktiga saker.

 

peace and loooove

Först vill jag bara ta en stund då jag ber om ursäkt för att min “the voice” svengelska är tillbaka. Don’t hate, det blir så när jag återigen pratar engelska alldayeveryday. Baaare with me.

 

Internet är inte på my good side. Ibland får vi tillgång till kontoret efter jobbet och kan sitta där ett tag och surfa (facebooka), men annars är jag beroende av mina days off, och då jag tar mig ner till köpcentrumet, vilket ligger 15 min bort. Där finns det ett café/restaurang som heter Mugg and Bean, som är mitt nya häng. De har internet till salu och en timme går på typ 50 spänn. Helt ok liksom. Det är faktiskt fint att kunna uppskatta en sån ”tagenförgivetsak” som internet är! Wooow, att få tillgång till internet är som.. få lön eller ngt. Samma känsla. Haha. Som jag skrev tidigare, om man kan komma långt bort från sitt vanliga liv, så är jag där just nu. Men jag gillar det. Jag embracar mitt nya liv, och hatar inte på det!

 

Såå, ni mina kära läsare, kanske undrar vad jag gör? Jooo.. jag tar hand om barn!! All day everyday!! Jag  jobbar ca 3 dagar, är ledig 2, jobbar 2, är ledig 1.. you feel me? Vilket är en bra sak, eftersom en dags jobb innebär 11 timmar som 12 barns morsa. Oftast är vi 2 stycken jobbar tillsammans. Och det kan bli lite stressful. När 6 barn grinar samtidigt, 3 klättrar på varandra och skriker, en behöver en ny blöja.. och resten är fina små änglar.

 

Hur jag klarar det? Jag har Jesus i mitt liv. (som hindrar mig från att kväva barnen)

 

En rolig sak är att alla volontärer som är här har värsta erfarenheten av barn.. älskar barn, har varit nanny i 3 år, barnsköterska.. den grejen. Då frågar de mig hur jag hamnade här. Haha. Don’t get me wrong, jag ääälskar barn! Even more efter min tid här, men barn är inte mitt livs kall. Så mycket vet jag.

 

Men det jag lärt mig under mina 3 veckor här, är att detta är så mkt mer än att bara jobba med föräldralösa, övergivna barn. Det är en kamp. Dessa barn har varit med om så mycket, och det min uppgift att ge dem den uppväxt, den kärlek de förtjänar och på samma sätt som vilka föräldrar som helst ber och lägger deras liv i Guds händer, har JAG den rollen. Det spelar stor roll på vart man kommer ifrån, vilka föräldrar man har, vilket arv man har. Och dessa barn har inte det bästa. De har mycket i bagaget, även om de är endast några månader. Mycket skit. Ibland kan man tillochmed känna det. Och då får jag mer och mer insikt i varför Gud placerat mig här. För att fighta för deras framtid, för att Gud ska kunna fullfölja de stora planerna han har för dem.

 

peace and love.

Min bön den senaste tiden har varit att jag vill att Gud ger mig ett spännande och utmanade liv. Ett liv som inte går på rutin, utan som är crazy.  Jag har under 1,5 år varit på hemmaplan, och kände för ca 5 månader sen att Gud releasade min tid hemma, och gav mig ett begär att lämna allt tryggt bakom mig och..bara göra något. Och detta något tänkte jag att Gud specifikt skulle lägga på mitt hjärta. Men det kom inget specifikt.. mer små hintar. Ibland väntar man på att Gud ska skriva med tandkräm på badrumsspegeln vad som skall komma härnäst, vad nästa steg är, men ibland så får man inget specifikt svar.. Då tror jag att man frågar Gud fel fråga.  Vill man något, får man vara beredd att knacka på dörrar, och se om de öppnas eller inte. Och är dörren stängd en viss väg, försök då inte att hoppa ut genom fönstret. Och om en dörr öppnas, är det oftast lättare att gå igenom den, än att hoppa ut genom fönstret.. feel me? Sjukt segt att stuka foten för att du var rädd för att gå igenom dörren och tog första bästa ”lätta” väg ut. Hoppas I make sense, för jag pratar kanske i bilder, men de speglar mycket av det jag lär mig i denna tiden i mitt liv.

Sydafrika kom på mitt hjärta av någon anledning i somras. Ett samtal ledde till att tankar snurrade, jag bad om att Gud skulle på något sätt öppna upp alternativ, och av en slump (eller....?!??!?!) kom jag över barnhemmet Door of Hope. Jag har inte alltid gillat barn, men fick ett hjärta för dem då jag jobbade mkt med slumkids i L.A, och min vecka på barnhemmet i Haiti förändrade mitt liv. Så I guess.. visst barnhem blir nog fint. Efter att jag skickat in min ansökan fick jag 3 veckor senare reda på att jag blivit accepted. Book your ticket. Scheisse.

 

Och en månad senare är jag här. Tre veckor har snart gått. Första dagarna var for real den längsta veckan in the life of Mander.  Överväldigad skulle jag säga att soundtracket har varit. För er som känner mig vet att jag är emotinonal, men inte låter känslor ta över. Jag har kört på och försökt mitt bästa, och det har räckt hittills. Men shit.. livet är no joke. Barn är nog inte mitt kall i livet, men jag vet att dessa få månader kommer att förändra mycket. Gud har redan överraskat mig. Och jag förväntar mig mer. Och mer. Och mer. Och  mer.

 

Mitt liv skall överflöda all day everyday. Vi är gjorda för att överflöda you know.. I alla områden i livet.

 

peace and love.