mandi k

Jag har varit här i snart en månad och känner att jag börjar få kläm på mitt liv, och mina uppgifter. I början var jag så sjukt beroende av Gud, för att ens klara en dag. Men nu började jag bli bekväm helt enkelt. Det är alltid en varnings klocka för mig, för det betyder att jag inte utvecklas, eller att man bara går i samma spår. Helt sjukt att man kan vänja sig vid tanken, och nästan inte ens ha fokus på att det är föräldralösa barn jag jobbar med.. Men så igår kväll fick vi in två nya barn. 3 månader gamla och har i princip inte blivit älskade eller burna under hela sina små liv. Jag får tyvärr inte berätta några stories om barnen eller ladda upp bilder på dem, eftersom de skall adopteras bort och adoptionsbyråns regler är strikta. Med all rätt. Men iallfall, i det ögonblicket,då jag fick ta hand om dessa små liv, brast hjärtat och Jesus uppenbarade ännu en gång varför jag är här.

Fattar inte vad som händer med mig..

Men gemytligt är det.