mandi k

livet är inte så sjukt svårt.

Yo!


Har en vecka kvar på door of hope. Känner mig redo att åka, även om mina kids och mina nya vänner kommer finnas i mitt hjärta för resten av mitt liv. Har blivit erbjuden en tjänst här, de vill att jag stannar ett år till. Wooaa, tackar som frågar, men jag tror inte att det är planen. Eller, är säker på att det inte är planen. Jag har lärt mig så mycket genom att vara med dessa fantastiska barn. Det är helt sjukt hur mkt kärlek som finns i mitt hjärta just nu! Ahhhh!! det är som om att den inte kan ta slut. Känner mig hur flum som helst när jag skriver det, men det är precis så jag känner. LOVELOVELOVE. Och frihet. Även om man inte har någon frihet när det handlar om att kunna gå vart man vill, när man vill, behöva vara skeptisk till främlingar.. haha. Tillhör inte det jag växt upp i. Men i allt detta känner jag mig så sjukt fri.


Ett av mina favorit barn blev adopterat till Holland förra veckan. Vi säger inte att de ska bort, vi säger att de ska hem. Till sin forever family. Är så underbart att se hur dessa barn utan framtid får en familj som älskar de över allt annat, och kommer göra allt i sin makt för att ge dem det livet de förtjänar.


Har ju inte haft tillgång till bil här, och det gör ens liv minst sagt begränsat. Att handla mat är till och med en issue ibland. Så vad gör man inte? Tar med sig resväskan till mataffären för att slippa släpa upp plastkassar för backen påväg hem. Skrattar åt mig själv. haha. Så ghetto. Men jag gillar det. Kommer minst sagt att uppskatta min bil när jag kommer hem. Ett annat alternativ är att bli vän med lokala killar. De är mer än villiga att ställa upp som turistguider och chaufförer. Så det alternativet har vi utnyttjat flitigt. Just saying.. A girl's gotta do what a girl's gotta do.


Har även fyllt år i detta landet! Min dag bestod av jobb,jobb,jobb och sen drog alla volontärer ut och åt middag på Moyo's, en fruktansvärt trevlig restaurang. Vi blev målade i ansiktet och allt kändes sjukt african! Jag fick Justin Bieber's CD i present, samt en affish med samma kille. Efter att vi alla sett filmen Never Say Never är vi sålda. Säger bara.. VILKEN KILLE!!! Se filmen och få dina ögon öppnade.


Åker till Los Angeles om en vecka. Ska roadtrippa till Redding och San Fransico i en vecka, sen blir det häng med vänner och andra intressanta människor! Can't wait. Även om jag kommer gråta sönder dagen jag lämnar South Africa, och en bit av mitt hjärta.


love. mander.

l.e.d.i.g




då brukar jag ligga vid poolen.


dagens citat:


"I rather have skincancer than being pale"
-unknown

Vad händer med tiden folket? Jag blir mörkrädd.

 

Läget är stabilt. Jag gillar mitt liv. Jag är helt seriöst så sjukt skillad på babies fronten nu att det inte ens är roligt.  Jag embracar mina nya kunskaper, och har faith att det jag gör här påverkar dessa barn för evigt. Jag har fått en sån.. äckligt stor kärlek till dessa små liv, och jag vet för att jag vet för att jag känner mig själv ganska så bra, att min sista dag här kommer vara hell. För fäster man sig..? Ja. Har en favorit pojk som jag utan att blinka skulle ta med mig hem i resväskan om jag kunde. Mamma Karlsson hade älskat det.

 

Vi lever på endast donationer från människor, företag och andra organisationer. Det är så coolt att se att våra förråd med kläder, blöjor, välling, baby wipes, lotion, soap, tvättmedel och leksaker är överfulla. Folk kommer i princip varje dag och randomly lämnar av diverse saker som finns på våran needs-list.  Här om dan öppnade jag gaten för två svarta killar som ville lämna av lite saker. De började bära in stora paket med blöjor, mat och tvättmedel. Och det tog aldrig slut. De hade åkt till Pick-N-Pay, (ICA Maxi i SA form) och fyllt deras bil med allt vi behövde. När de var klara stannade de en stund och pratade med oss. De brukar komma och donera saker, och de uppmuntrade oss sjukt mycket i det jobbet  vi gör, och frågade sedan om de kunde bidra till volontärerna. ”Umm, sure” sa jag och hade ingen aning om vad han syftade på. Då öppnar killen sin plånbok och ger mig 1000 Ran i handen (motsvarar..990kr) och ber mig se till att alla volontärer får del av det. LET’S GO SHOOOOOOPPING var min första tanke, men sen kom jag till my senses och vi kom överens om att pengarna skulle gå till att betala min b-day dinner för alla volontärer nästa vecka. Shit alltså.. nog för att Joburg är en av de värsta städerna i världen.. men goda människor finns överallt, och man kan välja att fokusera på det i stället, och glädjas åt att jag får vara här! Även om man andra sekunden här hur kyrkan som startade barnhemmet hade inbrott i veckan, och hur tjuvarna band fast och satte blind folds på två barn, samt misshandlade deras mamma, och snodde utrustning värt 80 000. Det finns skit och ondska vart man än vänder sig, men Gud är så fortfarande Gud, och IT’S ALL FLOWERS (allt handlar om din inställning till saker, livet, skit och ondska)

Ett team från Virginia, USA var och hälsade på i veckan. Det visade sig att ledaren för teamet adopterade det allra första barnet som kom till Door of Hope, för 11 år sedan. Han berätta för oss om henne, Georgina, om hur fruktansvärt begåvad, intelligent och unik hon är, om hur hon tar high school klasser även om hon är 13 och har en sångröst out of this world. Han var otroligt stolt över henne, och sedan tystnar han och får tårar i ögonen. Sen så säger att hur han vet att anledningen till att Georgina är som hon är, är för att hon kommer från detta barnhemmet, och för att människor som oss jobbar där och ger barnen det de förtjänar, och lite till. Om hur viktigt vårt jobb är, och om hur vi inte får underskatta oss själva. Detta uppmuntrade mig sjukt mycket, eftersom jag förmodligen aldrig kommer få reda på vad det blir av mina älskade babies, eller se reslutatet av det jobbet jag gör idag. Men det gör inget. Jag har faith.

 

lust att shoppa vid ett rödljus kan man få tag på diverse:

- solglasögon
- galge
- sopsäck
- piratkopierade dvder
- uppblåsbar flytväst
- häxkraft tillbehör

just saying

Hej jag heter amanda och jag tar hand om barn.

it's a pretty befriande liv.

sen åker jag till min 2nd hemstad los angeles!!!!

excited? ja.

Lämnade johannesburg, mina babies och girls behind och joinade min vän linnea landin i durban, där jag bodde hos den fantastiska familjen Gustafsson! Åkte sedan vidare till Cape town, som på alla sätt stole my heart. Upplevde ännu en gång hur liten denna världen är, då bartendern på vårt hostel hade haft flickvän på Öckerö. Träffade många konstiga människor, kom nästan in på U2 konserten men efter mycket drama slutade det med att vi gav bort vår biljett till en amerikan som volontärat sitt life away, provat på backpacker livet och tagit promenader hem i Jesu namn och sluppit undan både rånförsök och överfall! trevligt.

nedan, lite pics. för de säger så mkt mer.

 

vackert liv.

 

hänger för tillfället hos Cheryl, en lokal volontär på barnhemmet, vilket innebär att hon kommer några timmar i veckan och hjälper oss med kiddisen. Hon öppnade sitt hem för oss stackars volontärer, för att käka like fried chicken, hänga, kolla på TV, surfa.. you know, allt normalt man saknar när man lever som jag gör. Hennes söner och vänner plockade upp oss, och var excited över att hänga med kvinnliga volontärer från hela världen. haha.


Sjukaste grejen, pratade med en kille som sa att han varit i Sverige. I Göteborg. Spelade gothia cup. år 2005. Samma år jag dansade på invigningen. sjukaste grejen. De hade en dvd hemma från invigningen, så där satt jag, i Syd afrika och kollade på en dvd då jag dansade. haha.


triiiiiiiiippy.

Jag har varit här i snart en månad och känner att jag börjar få kläm på mitt liv, och mina uppgifter. I början var jag så sjukt beroende av Gud, för att ens klara en dag. Men nu började jag bli bekväm helt enkelt. Det är alltid en varnings klocka för mig, för det betyder att jag inte utvecklas, eller att man bara går i samma spår. Helt sjukt att man kan vänja sig vid tanken, och nästan inte ens ha fokus på att det är föräldralösa barn jag jobbar med.. Men så igår kväll fick vi in två nya barn. 3 månader gamla och har i princip inte blivit älskade eller burna under hela sina små liv. Jag får tyvärr inte berätta några stories om barnen eller ladda upp bilder på dem, eftersom de skall adopteras bort och adoptionsbyråns regler är strikta. Med all rätt. Men iallfall, i det ögonblicket,då jag fick ta hand om dessa små liv, brast hjärtat och Jesus uppenbarade ännu en gång varför jag är här.

 

Fattar inte vad som händer med mig..

 

Men gemytligt är det.

Bor jag i the rape and murder capital of the world. Det är inget jag känner av dagligen eftersom jag bor I ett fett område med hus vita invånare med (svarta) trägårdsmästare. Just nu sitter jag på en restaurang i ett shopping center som skulle passa in i vilket västerländskt land som helst. Africa? Not so much. Läste dock igenom säkerhetsföreskrifterna för oss volontärer och ville ge er ett smakprov:

 

If you are thrown into the trunk of a car the safests way to be noticed is to kick out one of the tail lights. Now you have a hole from which you can wave to get someone’s attention.

 

Tack för tipset, ska tänka på det nästa gång jag blir kidnappad.

 

If a predator has a gun and you are not under his control, ALWAYS RUN! The chances of him hitting a running target are slim (4 in 100) and its not likely to be a vital organ when hit.

 

mental note taken

 

That’s the life of Mander, right there.

 

Random fakta: då det egentligen bör serveras sour cream/gräddfil med maten I SA, serveras vispad grade. Whata...?!?

 

peace

En morgon (håller absolut inte koll på veckodagarna i detta livet) var jag påväg upp till övervåningen för att jobba. Jag gick barfota – som vanligt (hur nice är inte det?!?! Jag älskar mitt barfota liv) och råkar sparka min fot emot en cementkant. Det gör lite ont, och jag tittar ner och förväntar mig en uppskrapad tå. Men vad som möter mitt öga är lite mer än en blodig tå.. det jag finner är en tå som står rätt ut i sidan. Fett dislocated. Fett ur led. Min första tanke är.. AAAAHHHHHHHHHH WHATA F!??!?! Nej?? Jag grep tag i min fot och klämde ihop mina tår, i hopp om att den ska ”hoppa” rätt igen. Ber en intensiv bön om ett litet helande och sånt.. Öppnar handen och ser att min tå är i princip på rätt plats, men ändå lite smått off. Detta hamnar definitivt på topp 10 listan av onödiga händelser 2011.

 

Dagen går och min tå blir mer blå och även foten runtomkring. It hurts like hell, men thanks to min roomie (som äger att stash av underbara american drugs) så lindras min smärta av lite pill popping. Ungarna är värre en vanligt och dagen är en av de längsta hittills. Dagen efter får jag ledigt eftersom det inte blivit bättre. Ligger vid poolen och solar. (inte helt fel, nej. Ps, min solbränna börjar bli rikitgt fet!!) Åker till läkaren på eftermiddagen. Hans första ord var ”woooooow this looks bad” men efter att han kännt hit och dit tror han inte att den är bruten, utan endast chockad av faktumet av att den var ur led och sen tillbaka satt på rätt plats. Han gav mig en liten ”hatt” av metall och plåster som skulle hålla den på plats, och lite drugs mot inflammationen. Tack tack.

 

IDAG, ca 5 dagar senare går jag helt normalt! PRAISE JESUS! Det gick hur fort som helt och jag är helt övertygad om att Jesus har ett finger med i spelet och skyndade på hela processen. Tack tack tack Far, imorgon ska jag ut och springa igen.

 

That’s the story of the toe. Tack för er support. Means a lot.. det handlade ju ändå om min lilltå.. viktiga saker i livet. Väldigt viktiga saker.

 

peace and loooove

Först vill jag bara ta en stund då jag ber om ursäkt för att min “the voice” svengelska är tillbaka. Don’t hate, det blir så när jag återigen pratar engelska alldayeveryday. Baaare with me.

 

Internet är inte på my good side. Ibland får vi tillgång till kontoret efter jobbet och kan sitta där ett tag och surfa (facebooka), men annars är jag beroende av mina days off, och då jag tar mig ner till köpcentrumet, vilket ligger 15 min bort. Där finns det ett café/restaurang som heter Mugg and Bean, som är mitt nya häng. De har internet till salu och en timme går på typ 50 spänn. Helt ok liksom. Det är faktiskt fint att kunna uppskatta en sån ”tagenförgivetsak” som internet är! Wooow, att få tillgång till internet är som.. få lön eller ngt. Samma känsla. Haha. Som jag skrev tidigare, om man kan komma långt bort från sitt vanliga liv, så är jag där just nu. Men jag gillar det. Jag embracar mitt nya liv, och hatar inte på det!

 

Såå, ni mina kära läsare, kanske undrar vad jag gör? Jooo.. jag tar hand om barn!! All day everyday!! Jag  jobbar ca 3 dagar, är ledig 2, jobbar 2, är ledig 1.. you feel me? Vilket är en bra sak, eftersom en dags jobb innebär 11 timmar som 12 barns morsa. Oftast är vi 2 stycken jobbar tillsammans. Och det kan bli lite stressful. När 6 barn grinar samtidigt, 3 klättrar på varandra och skriker, en behöver en ny blöja.. och resten är fina små änglar.

 

Hur jag klarar det? Jag har Jesus i mitt liv. (som hindrar mig från att kväva barnen)

 

En rolig sak är att alla volontärer som är här har värsta erfarenheten av barn.. älskar barn, har varit nanny i 3 år, barnsköterska.. den grejen. Då frågar de mig hur jag hamnade här. Haha. Don’t get me wrong, jag ääälskar barn! Even more efter min tid här, men barn är inte mitt livs kall. Så mycket vet jag.

 

Men det jag lärt mig under mina 3 veckor här, är att detta är så mkt mer än att bara jobba med föräldralösa, övergivna barn. Det är en kamp. Dessa barn har varit med om så mycket, och det min uppgift att ge dem den uppväxt, den kärlek de förtjänar och på samma sätt som vilka föräldrar som helst ber och lägger deras liv i Guds händer, har JAG den rollen. Det spelar stor roll på vart man kommer ifrån, vilka föräldrar man har, vilket arv man har. Och dessa barn har inte det bästa. De har mycket i bagaget, även om de är endast några månader. Mycket skit. Ibland kan man tillochmed känna det. Och då får jag mer och mer insikt i varför Gud placerat mig här. För att fighta för deras framtid, för att Gud ska kunna fullfölja de stora planerna han har för dem.

 

peace and love.

Min bön den senaste tiden har varit att jag vill att Gud ger mig ett spännande och utmanade liv. Ett liv som inte går på rutin, utan som är crazy.  Jag har under 1,5 år varit på hemmaplan, och kände för ca 5 månader sen att Gud releasade min tid hemma, och gav mig ett begär att lämna allt tryggt bakom mig och..bara göra något. Och detta något tänkte jag att Gud specifikt skulle lägga på mitt hjärta. Men det kom inget specifikt.. mer små hintar. Ibland väntar man på att Gud ska skriva med tandkräm på badrumsspegeln vad som skall komma härnäst, vad nästa steg är, men ibland så får man inget specifikt svar.. Då tror jag att man frågar Gud fel fråga.  Vill man något, får man vara beredd att knacka på dörrar, och se om de öppnas eller inte. Och är dörren stängd en viss väg, försök då inte att hoppa ut genom fönstret. Och om en dörr öppnas, är det oftast lättare att gå igenom den, än att hoppa ut genom fönstret.. feel me? Sjukt segt att stuka foten för att du var rädd för att gå igenom dörren och tog första bästa ”lätta” väg ut. Hoppas I make sense, för jag pratar kanske i bilder, men de speglar mycket av det jag lär mig i denna tiden i mitt liv.

Sydafrika kom på mitt hjärta av någon anledning i somras. Ett samtal ledde till att tankar snurrade, jag bad om att Gud skulle på något sätt öppna upp alternativ, och av en slump (eller....?!??!?!) kom jag över barnhemmet Door of Hope. Jag har inte alltid gillat barn, men fick ett hjärta för dem då jag jobbade mkt med slumkids i L.A, och min vecka på barnhemmet i Haiti förändrade mitt liv. Så I guess.. visst barnhem blir nog fint. Efter att jag skickat in min ansökan fick jag 3 veckor senare reda på att jag blivit accepted. Book your ticket. Scheisse.

 

Och en månad senare är jag här. Tre veckor har snart gått. Första dagarna var for real den längsta veckan in the life of Mander.  Överväldigad skulle jag säga att soundtracket har varit. För er som känner mig vet att jag är emotinonal, men inte låter känslor ta över. Jag har kört på och försökt mitt bästa, och det har räckt hittills. Men shit.. livet är no joke. Barn är nog inte mitt kall i livet, men jag vet att dessa få månader kommer att förändra mycket. Gud har redan överraskat mig. Och jag förväntar mig mer. Och mer. Och mer. Och  mer.

 

Mitt liv skall överflöda all day everyday. Vi är gjorda för att överflöda you know.. I alla områden i livet.

 

peace and love.

ar det nagot jag lar mig under denna tiden i mitt liv.. sa ar det wifey skills.

varfor?

 - startade min dag med att ta hand om 13 babies som skulle badas och klas pa, vill tillaga SJALV den forsta timmen.


- maste laga min egen mat - aaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh heeelp me JEEEEEESUUUUUSSSS


- kommenterade min coworkers val av lunch (popcorn) och fick kommentaren "Auntie Mander will be good wife"


omg. stretchade?!?!? jaaaaaaa. olikt mitt vanliga liv?

pa varenda tankbara satt.

Hej hej hemskt mycket hej!

whaaat?? tanker ni nog nu. 2 inlagg pa en dag????

Hecka yes people. Jag och mina fellow volontar polare hanger pa kontoret och facebookar sonder oss sjalva. Trodde aldrig att jag skulle uppskatta internet sa har mycket. Eller teknologi overhuvudtaget. Wooow. Detta ar sa bra for mig.

 

Ok, igar kvall skulle vi sova. Jag var dodstrott sa jag gick och lade mig tidigare an roomie Rachael. Horde ett ljud.. ngt kralande.. prasslande papper liksom.. MEN ignorerade detta. Tankte att det var nog fran utsidan.. Men sa kommer Rachel in. Freakar ut och hamtar de andra tjejerna.. PA HENNES SANG sitter en typ.. syrsa,kackerlacka, bugg liknande sak och ATER HENNES CHOKLAD. aaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh! 5 tjejer skriker i ko och sedan tar en till sig modet och plockar bort det. FY BOVELEN.


Sen var det bara att somna in.. hahaha. OMG. Jesus save my soul.


peace.

Crazy life. Sjukaste känslan att jag just nu i denna minut sitter på ett café med en latte i självaste Johannesburg och har startat en ny season of my life. Jag har mycket förväntningar, och känner redan nu att detta kommer bli antaligen de jobbigaste, men ändå mest rewarding månaderna av mitt liv.

För er som trodde att jag skulle sitta ute i en hydda någonstans utan vatten el och civilisation hade fett fel! Området jag bor i – Glenvista – är mycket välbärgat och vackert, ligger ganska högt beläget och har fin utsikt över.. andra kullar och träd. Vi bor alltså i en förort till självaste Joburg, så har inte känt av så mycket fattigdom eller misär överhuvudtaget. Man är ändå relativt säker här, så man kan gå runt i området utan att riskera sitt liv! Bra grej!

Flyresan gick utan problem, landade dock i Johannesburg en timme senare än vad jag meddelat Lindsay, tjejen som skulle plocka upp mig. Går ut från terminalen..och ser ingen name sign med mitt namn på. Har ingen aning hur bruden ser ut heller! Så jag spelar chill.. går runt.. letar lite ostressat.. haha! Ni som känner mig vet hur jag blir i situitatoner som dessa. Försöker spela ostress, men freakar lite på insidan..Men bara lite! Får hjälp av en man att ringa barnhemmet, men får inget svar. Efter en kvart kommer en tjej fram till mig, och frågar om jag är Amanda. PRAISE JESUS. Det var Lindsay. Hon hade väntat på andra sidan.

Vi tar oss mot bilen och jag gör det första rookie misstaget genom att nästan sätta mig i förarsätet – högertrafik i SA you know. Sen åker vi mot barnhemmet som ligger ca 30 min bort. Upplever den sydafrikanska trafiken som.. carazyness.

Vi anländer till barnhemmet, får mitt rum som jag delar med en amerikansk tjej, Rachel. Hon kom själv dit för 4 dagar sen, så hon var nästan lika grön som jag själv. Jag packar upp lite smått, hälsar på två andra volontärer, Lisa och Jess. Även Lisa är från US and AY men Jess är från Nya Zealand. Super gulliga tjejer! Jag får sedan en orientation av Francina, en av ”cheferna”. Hon visar mig och Rachel runt, hur allt går till, scheman, mediciner, blöjor, bad, barn, sekretess... you know how it goes. Shit asså.. spontan tanke: WHATA F har jag gett mig in på?! Jag kan INGENTING om babies!! Ingenting!!! Gaaahhhhhh. Men det är inget för en sjöman, och det som inte dödar härdar, och since I’ll be a mom one day, är väl detta fett bra kunskaper för framtiden.

BARNEN. OMG. DON’T EVEN KNOW WHERE TO BEGIN. Höll nästan på att börja gråta då jag höll I ett av dem. Seriöst.. Bara grejen att veta om att dessa små liv blivit bortkastade, hittade bland soppor eller blivit inlämnade av polisen, och att de nu är HÄR i en vacker miljö och får det bästa omhändertagandet possible, är mindblowing. Det gör mig sjukt ödmjuk, och är sjukt privilegiad att jag får chansen att ta hand om dem. De är så löjligt vackra och speciella, och man kan känna hur stora kall Gud har på deras liv. Varför blev just de räddade annars?

Jag kommer främst jobba med the Big babies – som är från ca 5-9 månader, och även Star fish kidsen, som är barn med aids och speciella behov. Helt otroliga barn och kände sån otrolig kärlek bara jag var där i 5 min. Blev kär i en liten flicka som var det gladaste jag sett. Fick sedan reda på att hon var ett av de två barnen med aids. Breaks your heart.

Annars är sitationen på barnhemmet lite crazy för tillfället, pga att betald staff var tvungna att avskedas pga att de stulit donationer under långa perioder. Men jag är van vid crazyness, och jag är här för att jobba asset av mig, så I don’t mind. It’s all flowers. Jesus har mig här under den här tiden för att jag ska lära mig. Lära mig massa saker. Tror även att dessa 3 månader kommer ge mig klarhet över vad som kommer hända här näst i livet. Jag är sjukt excited. Även om jag är lite rädd.. fast på ett bra sätt.

Tack för er kärlek och böner, älskar er alla!

Peace and lööööv, mander.

idag regnar det, och det embracar vi.

jag dricker kaffe och tar tag i mitt liv, dvs klädhögen på 1 m som ligger på golvet.

lunch med mattis och oliv sen.

kan bli hur bra som helst.

puss.

jag gillar erin wasson. vilken kvinna!

natti!
mandi kå

aaaahh, sitter och lyssnar sönder maxwell-pretty wings.

så sjukt bra!

kanske oxå för att jag dansat en feeeet koreografi på TFDA till låten.

hittade annars ett allmänt skönt kort häromdan, då blev jag glad!



ska packa nu! konfaläger heeela helgen. jag är taggad. love them.

peace out y'all.
mandi kå