mandi k

Min bön den senaste tiden har varit att jag vill att Gud ger mig ett spännande och utmanade liv. Ett liv som inte går på rutin, utan som är crazy.  Jag har under 1,5 år varit på hemmaplan, och kände för ca 5 månader sen att Gud releasade min tid hemma, och gav mig ett begär att lämna allt tryggt bakom mig och..bara göra något. Och detta något tänkte jag att Gud specifikt skulle lägga på mitt hjärta. Men det kom inget specifikt.. mer små hintar. Ibland väntar man på att Gud ska skriva med tandkräm på badrumsspegeln vad som skall komma härnäst, vad nästa steg är, men ibland så får man inget specifikt svar.. Då tror jag att man frågar Gud fel fråga.  Vill man något, får man vara beredd att knacka på dörrar, och se om de öppnas eller inte. Och är dörren stängd en viss väg, försök då inte att hoppa ut genom fönstret. Och om en dörr öppnas, är det oftast lättare att gå igenom den, än att hoppa ut genom fönstret.. feel me? Sjukt segt att stuka foten för att du var rädd för att gå igenom dörren och tog första bästa ”lätta” väg ut. Hoppas I make sense, för jag pratar kanske i bilder, men de speglar mycket av det jag lär mig i denna tiden i mitt liv.

Sydafrika kom på mitt hjärta av någon anledning i somras. Ett samtal ledde till att tankar snurrade, jag bad om att Gud skulle på något sätt öppna upp alternativ, och av en slump (eller....?!??!?!) kom jag över barnhemmet Door of Hope. Jag har inte alltid gillat barn, men fick ett hjärta för dem då jag jobbade mkt med slumkids i L.A, och min vecka på barnhemmet i Haiti förändrade mitt liv. Så I guess.. visst barnhem blir nog fint. Efter att jag skickat in min ansökan fick jag 3 veckor senare reda på att jag blivit accepted. Book your ticket. Scheisse.

Och en månad senare är jag här. Tre veckor har snart gått. Första dagarna var for real den längsta veckan in the life of Mander.  Överväldigad skulle jag säga att soundtracket har varit. För er som känner mig vet att jag är emotinonal, men inte låter känslor ta över. Jag har kört på och försökt mitt bästa, och det har räckt hittills. Men shit.. livet är no joke. Barn är nog inte mitt kall i livet, men jag vet att dessa få månader kommer att förändra mycket. Gud har redan överraskat mig. Och jag förväntar mig mer. Och mer. Och mer. Och  mer.

Mitt liv skall överflöda all day everyday. Vi är gjorda för att överflöda you know.. I alla områden i livet.

peace and love.