mandi k

Hårt liv. Det är det enda jag säger.

Var och övade inför pastor school till kl 2 på natten igår. Några var tvungna att öva till 3.30. Sen var vi tillbaka 9.30 morgonen efter. Övade samma grej igen. Over and over. Är det något ledarna strävar efter, så är det perfektion.

Så, jag har ju varit en del av Masters Commission, som är en del av Dream Center. Vilken kyrka som helst kan starta en MC- det är ett program som är utbrett över hela USA. Men våra ledare, vår rektor och vår artistske ledare känner att vi har ett "higher, greater calling". Så nu i februari, from pastor school är vi The Movement. I princip samma sak som MC, fast annorlunda. De menar att vi är den nya generationen som kommer förändra världen. Helt sjukt. Men jag tror verkligen att detta är början på ngt stort. Även om jag inte kan fatta. Men ledarna är verkligen helt fantastiska. Till exempel, vi sjunger en sång i ena produktionen som Sean fick i en dröm. Han drömde den, och nu sjunger vi den.

You will see, that we will be
a generation of overcomers
We believe, yes we believe,
that we will go and make a difference

Haha, jag förstår om de flesta av er tycker att detta låter sjukt överdrivet. Crazy americans. Men när man väl är en del av allt, och ser hjärtat bakom allting, visionen, så känner jag mig bara så.. utvald, att få vara en del av detta. Jag tror verkligen att detta är början på ngt stort. För om du tänker efter, så har L.A inflytande på HELA VÄRLDEN. Alla ögon på L.A, musik och filmindustrin som exempel, och kan man då börja förändra L.A, kan man påverka hela världen. Önskar att ni kunde se introt vi gör till lanseringen för The Movement. Hoppas att den kommer ut på dvd efteråt. För det är sjuuuuukt. Det är ngt utöver det vanliga, och jag vet att det kommer påverka så himla många. Det är där jag dansar/stepar till T.I's swagger like us. Ääälskar det, vi måste vara super seriösa, a la stomp the yard, så alla har fått jobba på sitt ansiktsutryck!

annars är det lite drama till höger och vänster, men inget nytt under solen. Haha, en ball grej, alla i MC ska åka på SKABBUSSAR till pastor school (ca 12 h) men vi dansare får åka med "The praise band" - Press Play's buss dit. Och de är typ gräddan i DC, for reaaaaaaal, dom är divor. Get over yourself liksom, men tack Jesus, för vi får alltså åka i en riktig buss och bo på hotell första natten istället för på ett golv. YAAAAAAAAAAY. Det är tydligen värsta hotellet oxå med jacuzzi och hela köret. Men vi ska dansa hela natten, för DC-dansarna ska work together med Phoenix-dansarna.

Kan säga att mina ögon är på TORSDAG - "hemma" igen och leeeedig heeeeeeela dan. Tack.

Saknar er alla jättemkt, love yall!

sitter just nu på mitt favvo-ryska café och har ensamtid. Så underbart. Detta livet tår kål på mig ibland, men jag är inte den som däckar i ett dike i första taget. Det vet ni.

Vår ungdomspastor Brad snackade om en grej förra veckan som verkligen fastnade. Han snackade om att leva IGENOM saker istället för att ÖVERLEVA saker. Så istället för att räkna ned dagarna, tänka, jag kan klara detta, det är bara några månader kvar, bara en timme till, så menade han att man istället skulle ta vara på varje tillfälle, för varje tillfälle är unikt, och du kan alltid få ut ngt av varje situation.

Och det är sjukt viktigt. Jag är ofta en  människa som bara vill bli av med saker. Bara bli klar. Men tror att man missar sjukt mkt då. Bara en tanke jag ville dela.

Dansade på mötet idag! Så sjukt kul! Dansen ligger på youtube, är dock precis inte med på bilden, kommer snart en bättre version, sök på "Dream Center Dance Class".

Det är bättre med hemlängtan, har inte riktigt tid att känna efter. Åker om precis en vecka till Pastor School i Phoenix, ska bli ball. Så denna veckan blir haaaaaaaaardcore med dansträningar. Men you know I love it. Det är utmanande, men det blir man bara starkare av.
 
Även om det blev kort idag så hoppas jag att ni enjoyar! Kommentera gärna mer, vore trevligt med ett livsteckan from yall.

peace out.

oooolaaaa!

Känner ni inte hur bra detta går? Uppdaterar som aldrig förr, känns bra att komma in i det på rikitigt, och kan ju säga att det underlättar en del eftersom jag har min egna dator. Så, vad händer i mitt liv?

Dansar. Äter. Sover.

Kul liv! Men vad gör man? Suck it up. Det är ju ändå min dröm på något sätt.

I söndags var vi vanliga människor, gick ut och åt middag med mina tjejer Michelle, Tri, Frida och vår danslärare Criscilla. Hon hämtade upp oss på DC och så åkte vi mot Beverly Hills där vi åt på en flashig (och sjuuukt dyr) restaurang som heter Crustaceans, vår så kul tycker jag för man behövde inte parkera bilen själv, utan det gjorde en anställd! Precis som i alla fester i O.C. Najs! Där åt vi middag iaf, sen vidare för desert på pinkberry och sen till Criscillas lägenhet som ligger i Studio city, nära Hollywood Hills. Kan ju säga att denna lägenheten var f-r-e-s-h. Ni vet en massa lägenheter med en pool i mitten? Där kollade vi på en chick-flick och somnade i soffan. Helt underbart att fly verkligheten för en kväll. Känna sig lite som en vanlig människa. Morgonen efter åkte vi tillbaka till DC där samma gäng åkte med Julie till Santa Monica för en dag på stranden. Första helt lediga dagen på 3 veckor! Har fått lite solbränna och badade trots svinkallt vatten. Lovely.



Berättade ju om den killen som jag råkade ge mitt nr till.. Well, han ringde. Var hög. Fick snacka mig ur situationen, eftersom jag egentligen inte är tillåten att prata sådär med killar. Han tyckte att jag förstörde mitt liv och borde gå ut med honom ändå. Nej lilla vän. Kanske en annan gång. Ska bli spännande att träffa honom på lördag igen.

Så ikväll bangade jag sista dansträningen med Criscilla för att bara vara ledig. Är helt slut ikroppen, kan liksom känna att jag är lite utbränd. Så jag bara njuter här i cafét med min latte och ska snart gå och lägga mig, klockan närmar ju sig faktiskt snart 10..

SAKNAR ER ALLA.

puss och kram

ps, om ni vill smsa eller ringa mig går det bra, kan dock inte messa tillbaka!
ring 001 518 852 7273 ;)

Livet här är så himla annorlunda. Tänk te förut på vad jag skulle tänkas göra om jag var hemma nu. Massor saker. Och visst tror man att en lördag kväll i L.A is the shit. Måste bara inflika att det känns så bra att säga the shit. Man vill så gärna säga det, för det är ett sånt bra uttryck, men det går ju inte här. Uscha. Annars går det bra på den fronten, säger aldrig shit, har liksom inte det ordet i mitt engelska ordfråd. Iallafall, lördagar är verkligen den mest utmattande dagen i veckan. Är heeeeeelt slut.

Dagen börjar kl 09.15 med adopt a block prayer. Sen lite info, och sen vid tio är går vi ut till alla olika bussar och åker ut till ghettona. Har verkligen börjat älska mitt hood mer och mer. Vi börjar ju som sagt alltid med att dela ut mat. Idag var det över 30 pers som stod och väntade i kön , vilket är mkt för vårat block. Vi är 5 stycken som åker ut, och fick idag tillökning bestående av Hanna, Johannes Wikbergs polare från Sveadala. Trevligt. Efter det plockar vi upp skräp, går runt och delar ut flyers om möten och foodtruck och Metro kidz som åker ut till samma ställe och delar ut man och har barnmöten. Jag och vår ledare Clara, från Canada, brukar istället för att plocka skräp gå och hälsa på våra familjer. Den ena, som vi känner mest är Brandy och hennes 3 barn. Hennes yngste son TJ är mitt drömbarn. Han är sjukt vacker. Ska ta bilder nästa vecka så jag kan visa. Helt seriöst. Vilket barn. Brandy bor iaf i ett litet rum med sina tre ungar och "pojkvän" till pundare, men Brandy är ändå en tjej som har det togheter. Hon röker nog en del, men är inte en junkie på det sättet. Hon, TJ och pojkvännen hängde utanför på trapporna utanför huset, så vi satte oss där och bara pratade. Det är den största grejen med adopt a block, bara hänga med folk och lära känna dem, utan att pracka på dem Jesus. Vi satt iaf där, chillade, så hängde några yngre killar runt oss som bor i huset. En var lite creepy, sa ngt i stil med " You're fiiine, you got a boyfriend?" Varpå jag svarade efter tvekan "...yes.." haha. väldigt övertygande. Sen snackade han lite till, men han gick tillslut. Sen gjorde jag en jättedum grej, gav mitt nr till en annan kille (som liknar T.I, fast inte lika het) för att jag skulle hook him up med lite kontakter i DC, eftersom han är en rapare. Men kom på att det nog inte var jättesmart. Vi får se vad som händer. Människorna är bara så himla lost, mitt hjärta brister för dem. Ngt måste man ju göra. Bara själva grejen att två killar satt och rullade varisn joint där och började röka på är så himla annorlunda för mig. Men det är bra för mig, och det kändes bra att vara mitt i det, för vi fick äntligen en fot in i där, blev respekterade på ett sätt, och det är ändå svårt för en vit tjej som mig själv. Har verkligen svårt med det. Det är svårt att vara vit här ibland! Haha. Men jag är ju trots allt svart på insidan, så det är väl bara för mig att dra fram det. Har börjat jobba på min ghettoaccent oxå. "Girl, I will cuuuuuuuuuut you", är uppskattat. Fick höra av 5 st olika människor samma dag att jag inte hade ngn svensk accent, så det tar sig sa lollo.

Annars jobbade jag i barnkyrkan i torsdags, och gissa vad. OMG. JAG GILLADE DET. JAG TYCKER OM BARN. Kan ni fatta? Då var detta barn från 7-12 år oxå! Dessa ghettokids alltså. Man kan inget annat än att älska dem med deras attityder och sköna accenter. Hade hand om "hantverks stationen" vilket gjorde skämtet ännu större. Fattar ni eller? Snacka om att utvecklas! Känner ni förrändringarnas vindar blåsa?!?!

Uppträdde med kören i ena produktionen, Stand, på House of Blues i fredags. Det är tydligen en big deal. Massor kända människor har stått på den scenen, och stället hade världens skönaste inredning. Väldigt flum. Man kunde bara känna hur mkt droger som tagits i det huset. Fanns ett litet rum som hette "confessions" som hade ett coketable. Spännande upplevelser må jag säga. Men vi sjöng en sång, jag är ju egentligen inte med i kören, men de behövde mer rörelse, så det använde sig av dansarna oxå. Najs för oss.

Dansar häcken av mig som sagt. Har gjort ngt konstigt med min arm från ett fall vi gör i ena dansen, och den är helt jacked up. Har asont. Tar dock painkillers som funkar bra, älskar pillerna i detta landet, de är asstarka och kan köpas överallt. Har dansträningar med Criscilla utöver detta inför Pastor school. Två asbra koreografier till T.i ft Justin Dead and gone och en Brandi låt, som är såå bra. Älskar det. Det är ganska svårt, men det är bra att utmanas.

Imorgon är det kyrkan kl 08.45 som gäller, vi måste alltid vara där så tidigt eftersom vi är greeters, ska så i en av dörrarna och vara trevlig. Sen direkt efter ska vi tillbaka till House of Blues igen och uppträda åter igen. Sen ska vi antagligen hem till Criscilla och sova över, jag tri och michelle. Sjukt trevligt. Hon är världens underbaraste, hon var här och hälsade på och såg våra fruktansvärda badrum, så hon åkte och köpte nya duschdraperi, mattor och tavlor och andra inredningsgrejer till våra 3 gemensamma badrum på tjejvåningen. Vem gör det liksom?? Love her.

MÅNDAG ÄR LEDIGT! Thank God. Eftersom det går så bra Ioss på våra övningar bestämde sig Sean för att ge oss ledigt. Det ska bli typ 27 grader. Stranden. JA TACK. I Januari. Inget skämt. Ibland älskar jag detta livet.

ibland.

L.A i all ära, men slogs precis av ett sting av hemlängtan och satt och kollade igenom massa bilder. Från i somras. Vår sjuka båtsemester, dagar på holmarna, smögen, grill i Karlssons trädgård. Sen bilder från nu i julas. Hade det så äckligt bra hemma. Även om det var svårt. Men jag visste att det skulle vara svårt. Försökte förbereda mig, men det gick liksom inte. Det slår lika hårt varje gång. Han är inte hemma liksom. Han är inte kvar längre. Vi satt vid frukosten en morgon, och pappa började berätta om en dröm han hade haft. Han vaknade upp lycklig. Han kände riktig lycka. Han hade drömt om sina barn. Om hur tur han har haft som har fått såna fina barn. Hur bra vi hade det på jorden, jag och Vickan. Och hur en röst sa hur Fredrik också hade det bra nu. Han var i goda händer. Sen sa pappa hur bra det kändes att man kan känna LYCKA mitt i allt det svåra. Jag säger bara en sak, Gud är god. Har verkligen fått jobba med min sorg här borta på ett annorlunda sätt. Vet inte hur jag ska förklara det, men det har varit en process. Men en sak jag lärt mig är, svåra tider och lidanden som jag får gå igenom, har format mig till ngt bättre. Jag har på något sätt hittat mig själv genom att bara stå, bara ta mig igenom helvetet. Hur mycket jag lärt mig om mig själv. Att jag kan faktiskt klara allt. Det handlar om att bestämma sig. VÄLJA att ta mig igenom det. VÄLJA att det kommer komma något gott ur detta mörker. Och det är det som är det svåra. Att det är upp till mig att välja hur jag ska ta mig ur detta. Hur klyschigt det än låter, och det struntar jag i, men hoppet är det ända man har. Precis som pappa svarar på frågan; Hur kan du överleva efter att ha förlorat två barn?

 

- För att jag har ett hopp som vägrar låta mig dö, som säger till mig; Ställ dig upp, du klarar detta, du kommer överleva, ge inte upp nu.

Något som jag kan säga ändå har följt med mig under hela denna tiden, är frid. Och det är nog väldigt sällsynt. Att kunna känna frid. Men det är för att jag vet att min homeboy up there har allt under kontroll. Han kommer inte ge mig mer än jag inte tål, och han bär mig igenom allt crap som någonsin kommer drabba mig. För vi lever i en sjuk värld, har upptäckt de mer och mer efter snart 4 månader i denna staden. Jesus, man kan bli mörkrädd ibland.

Men som det står i romarbrevet 5:6; and hope does not disappoint us.

För det vägrar dö.

Fattar du grejen?

Har kommit på mig själv med att skriva engelska rubriker på nästan varenda rubrik. Fy bövelen mandis. The voice svenska som ngn sa. Tack så mkt. Det är ok. Jag kan ta det. Det är faktiskt jobbigt att byta språk på detta sättet hela tiden. Började prata svenska med Tri häromdan. Haha! Det var så kul. Fattade inte ens att jag sa det heller, hon kollade på mig med världens konstigaste blick och sa ; sklabbaklissatidda? haha. En förvirrad själ är vad jag är. Men som ni märker så har jag åäö med i leken igen. Praise Jesus, mina underbara föräldrar valde att bless me med en laptop i julklapp. Tack mammis och pappis. Detta gör min vistelse. Sitter just nu på ett nyöppnat, ryskt, café på sunset, som har massa konstiga bakverk och crepes, och som är allmänt chill. Perfekt söndagseftermiddags aktivitet. Är inte ledig ngt mer förstår ni. Enbart söndag efter kyrkan. För jag trodde att jag hade vart med om ett stressat schema innan. Oh no. Heck no

Andra dagen här fick vi reda på vårt nya schema. Grejen är, att Masters commission, som för övrigt byter namn till "The Movement" i februari, är kända för sina stora produktioner/shower som vi reser runt med och visar upp i olika kyrkor i L.A. Vi har nu börjat öva inför 2 st olika, "Stand" som ska visas enbart i Phoneix, Arizona, på en jättestor konferens, och "I Believe" som vi ska resa runt med. Så, de ropade upp alla som var med i de olika showerna och i vilka grupper vi var med i. Jag är med i dansteamet i Stand med 4 st andra, så det är riktigt bra dansare, vilket gör det hela mkt svårare och intensivare. I I believe är jag med i Stepteamet, och då är det inte step, utan typ stomp the yard material, fast mer åt hiphop hållet, till låten Swagger like us, T.I, min favoritlåt! YES! Sjukt kul är det, men vårt schema är som sagt crazy. Tex min måndag, som vanligtvis är ledig ser ut så här;

8-9 Bön
9-12 Stand danspractice
1-5 I Believe danspractice
6-8 Stand danspractice
8-10 I Believe danspractice.

JESUS.

Men, detta är ju min dröm. Jag är så sjukt lycklig över att jag kom med i dansgrupperna på båda föreställingarna, de är sån tur! Så, har knappt kunnat gå pga träningsvärk all over på ngra dagar, men det är värt det. Så värt det. Speciellt när jag vet hur påverkade folk kommer bli av showerna. Och det handlar ju bara om 6 veckor. Sen är allt back to normal. Någorlunda iaf.

Annars så har det varit lite kaos i kyrkan! Som jag berättat så bussar vi in ghettokids från hela stan till våra möten. Så nu i torsdags på mötet, gick en vän Jenn in på toaletten, möts av 3 tjejer i världens catfight. Jenn springer förskräckt ut från toaletten och skriker; FIIIGHT!! Massa starka män får springa in på toaletten och slita i sär dessa stackars flickor som är blodiga, hår (en hel rastafläta!!) ligger på golvet och det är allmänt kaos. Stackars Michelle som hade hand om ena tjejen, fick ordna upp allt och torka hennes sår och lugna ned henne. Tydligen var det ngt gammalt som hade kommit upp, som inte ens hade hänt, så det slutade med att 2 svarta tjejer flög på Mex-tjejen. Drama drama drama.. På en av bussarna hem från kyrkan igår var det oxå världens fight, för de bussar två olika områden på samma buss, varav ena området tillhör Bloods, och den andra Crips. Smart. Så, det var fight. Stackars barn. Men vad gör man? Är glad att jag inte är på de bussarna! Jag har inte riktigt den respekten hon ghettokidsen som jag önskar. Haha. Men det kanske kommer?

Det är förövrigt 25 grader och sol här just nu. Sjukt. Men jag älskar det.

Hoppas allt rullar på hemma. Älskar er!

Efter två komma fem veckor hemma i Svearike var det dags att do it all over again. Packa väskan, vilja ha men alldeles för mycket kläder, ha ångest och prioritera, säga hejdå till allt och alla, hann faktiskt ha en improviserad hejdåfika som slutade med runt 20 pers. Well done! Himla trevligt var det oxå. Det behöver man. Vi fikar ju inte så mkt over here, det är dock något som jag så smått börjat införa – och folk gillart! Det säger jag bara.

Flygresan gick bra, vår layover i Amsterdam på fyra timmar kunde vi dock skippat. Sen var det väl lite segt där slutet på flyget till L.A. Spec Frida som var äckligt rastlös, satt och petade mig i ansiktet för att roa sig. Inte så uppskattat. Väl i L.A får man ju gå igenom den där jörnoma visumkontrollen, det gick inte lika smidigt den här gången, the visaboy ville bara ge mig 6 månader. Men jag stod på mig och sa; that’s straaange! Because last time you gave me a visa for 1 year. He was like, nooo, I was like yeees. Men det ordnade sig pga att Fridas visaman var väldigt snäll och propsade på ett år. Praise Jesus. Så, fick tillslut en stämpel i mitt pass med visum för ett år. Tack. När vi väl hade fått våra väskor gick vi ut där Michelle stod och väntade med ett stort leende, och jag börjar väl gråta. Inte helt oväntat. Sen hämtar vi upp Tri, åker till DC och lämnar av våra väskor, skriker lite i korridorren, hälsar på alla homegirls, och drar sen tillbaka till LAX för att hämta Ashley som kommer från Canada. Det hela avslutas självklart på vår favorit Panda, chinese food som är väldigt billigt. Somnar sen som en stock!! Har varit uppe i mer än ett dygn vid det laget. Uscha.

Eftersom jag varit extremt dålig på att blogga i december tänkte jag bara göra en liten summering av en av de mest hektiska månaderna i mitt liv;

Så, jag var ju med i julshowen, Joy Of Christmas, så vi började direkt efter thanksgiving med övningar nästan varje dag. Jag var ju med i den sk ”Black and White” dansen, vilken är typ en vals/pardans till låten White Christmas, av Bing Crosby, så allt är väldigt oldschool. Vi är målade helt vita i ansiktet med en temporär tatuerings färg, och har på oss heltäckande femtiotalskläder, så på scen ser dansen ut som om en svart-vit film. Sjukt coolt verkligen! Vi såg så creepy ut, så vi gick mest runt och skrämde folk emellan showerna. Det var en himla rolig upplevelse, och showen var hur bra som helst, väldigt proffisgt gjort. Träffade nog den mest kända skådisen jag någonsin kommer träffa, Apan Christol! Seriöst, kolla upp henne. Hon är med i alla filmer, serier som har en apa. Ross apa i Friends, i Pirates of the caribbean.. you name it. Elijah Kelly, den svarta killen i Hairspray var en av huvudrollerna, men ingen tyckte om honom för han var en diva och kom sen till alla träningar och precis innan varje föreställning. Get over yourself, du har gjort en film! Gooosh Karen.

Katrina, jag och Michelle. Creeeeeepy.

Jag och Tri blev tillfrågade att åka med DreamCenter’s dansteam (som är lett av Criscilla, Britney dansaren) till San Diego, för att vara med på ett uppträdande på en nattklubb för att inleda en fashionshow. Vi svarade att det kunde vi absolut tänka oss.. Haha! Okej, vi blev ganska lyckliga. Så, vi åker 15 pers i en 12 pers van FYRA timmar till San Diego som vanligtvis tar 2 h, men trafiken var hemsk. Välkommen till L.A. VI satt iaf inträngda, alla mådde illa, och bättre blev det inte när alla köpte varsin burrito och satt och åt inne i vanen. Najs. Vi kom iaf fram, förberedde oss, och gjorde vår grej. SÅ KUL! Jag älskar det av hela mitt hjärta, och bara grejen att en kristen dansgrupp får chansen att dansa i en nattklubb och ha inflytande är sjukt. Managern älskade oss och vill ha oss tillbaka. Gärna det.

Tri, jag, Criscilla och Michelle innan uppträdandet.

Annars så slog vi in paket väldigt mycket. Till varje föreställning till JOC, samt ett stort event den 21e, skulle alla ungar få en present var, vilket var ca 10 000 st paket. Och detta skulle vi slå in. Kul liv. Men när man satt där, och var trött, tänkte man bara på det barnet som skulle få öppna paketet, som kanske aldrig fått en julklapp, och då fick man krafter till att slå in några till. Det är värt det.

Så december var hektiskt. Oja. No joke. Men om jag hade vetat vad som komma skall i januari hade jag inte klagat. För Jeeeesus. Detta är intense om ngt.

Miss yall! Peace.