mandi k

Efter två komma fem veckor hemma i Svearike var det dags att do it all over again. Packa väskan, vilja ha men alldeles för mycket kläder, ha ångest och prioritera, säga hejdå till allt och alla, hann faktiskt ha en improviserad hejdåfika som slutade med runt 20 pers. Well done! Himla trevligt var det oxå. Det behöver man. Vi fikar ju inte så mkt over here, det är dock något som jag så smått börjat införa – och folk gillart! Det säger jag bara.

Flygresan gick bra, vår layover i Amsterdam på fyra timmar kunde vi dock skippat. Sen var det väl lite segt där slutet på flyget till L.A. Spec Frida som var äckligt rastlös, satt och petade mig i ansiktet för att roa sig. Inte så uppskattat. Väl i L.A får man ju gå igenom den där jörnoma visumkontrollen, det gick inte lika smidigt den här gången, the visaboy ville bara ge mig 6 månader. Men jag stod på mig och sa; that’s straaange! Because last time you gave me a visa for 1 year. He was like, nooo, I was like yeees. Men det ordnade sig pga att Fridas visaman var väldigt snäll och propsade på ett år. Praise Jesus. Så, fick tillslut en stämpel i mitt pass med visum för ett år. Tack. När vi väl hade fått våra väskor gick vi ut där Michelle stod och väntade med ett stort leende, och jag börjar väl gråta. Inte helt oväntat. Sen hämtar vi upp Tri, åker till DC och lämnar av våra väskor, skriker lite i korridorren, hälsar på alla homegirls, och drar sen tillbaka till LAX för att hämta Ashley som kommer från Canada. Det hela avslutas självklart på vår favorit Panda, chinese food som är väldigt billigt. Somnar sen som en stock!! Har varit uppe i mer än ett dygn vid det laget. Uscha.

Eftersom jag varit extremt dålig på att blogga i december tänkte jag bara göra en liten summering av en av de mest hektiska månaderna i mitt liv;

Så, jag var ju med i julshowen, Joy Of Christmas, så vi började direkt efter thanksgiving med övningar nästan varje dag. Jag var ju med i den sk ”Black and White” dansen, vilken är typ en vals/pardans till låten White Christmas, av Bing Crosby, så allt är väldigt oldschool. Vi är målade helt vita i ansiktet med en temporär tatuerings färg, och har på oss heltäckande femtiotalskläder, så på scen ser dansen ut som om en svart-vit film. Sjukt coolt verkligen! Vi såg så creepy ut, så vi gick mest runt och skrämde folk emellan showerna. Det var en himla rolig upplevelse, och showen var hur bra som helst, väldigt proffisgt gjort. Träffade nog den mest kända skådisen jag någonsin kommer träffa, Apan Christol! Seriöst, kolla upp henne. Hon är med i alla filmer, serier som har en apa. Ross apa i Friends, i Pirates of the caribbean.. you name it. Elijah Kelly, den svarta killen i Hairspray var en av huvudrollerna, men ingen tyckte om honom för han var en diva och kom sen till alla träningar och precis innan varje föreställning. Get over yourself, du har gjort en film! Gooosh Karen.

Jag och Tri blev tillfrågade att åka med DreamCenter’s dansteam (som är lett av Criscilla, Britney dansaren) till San Diego, för att vara med på ett uppträdande på en nattklubb för att inleda en fashionshow. Vi svarade att det kunde vi absolut tänka oss.. Haha! Okej, vi blev ganska lyckliga. Så, vi åker 15 pers i en 12 pers van FYRA timmar till San Diego som vanligtvis tar 2 h, men trafiken var hemsk. Välkommen till L.A. VI satt iaf inträngda, alla mådde illa, och bättre blev det inte när alla köpte varsin burrito och satt och åt inne i vanen. Najs. Vi kom iaf fram, förberedde oss, och gjorde vår grej. SÅ KUL! Jag älskar det av hela mitt hjärta, och bara grejen att en kristen dansgrupp får chansen att dansa i en nattklubb och ha inflytande är sjukt. Managern älskade oss och vill ha oss tillbaka. Gärna det.

Tri, jag, Criscilla och Michelle innan uppträdandet.

Annars så slog vi in paket väldigt mycket. Till varje föreställning till JOC, samt ett stort event den 21e, skulle alla ungar få en present var, vilket var ca 10 000 st paket. Och detta skulle vi slå in. Kul liv. Men när man satt där, och var trött, tänkte man bara på det barnet som skulle få öppna paketet, som kanske aldrig fått en julklapp, och då fick man krafter till att slå in några till. Det är värt det.

Så december var hektiskt. Oja. No joke. Men om jag hade vetat vad som komma skall i januari hade jag inte klagat. För Jeeeesus. Detta är intense om ngt.

Miss yall! Peace.