mandi k

Crazy life. Sjukaste känslan att jag just nu i denna minut sitter på ett café med en latte i självaste Johannesburg och har startat en ny season of my life. Jag har mycket förväntningar, och känner redan nu att detta kommer bli antaligen de jobbigaste, men ändå mest rewarding månaderna av mitt liv.

För er som trodde att jag skulle sitta ute i en hydda någonstans utan vatten el och civilisation hade fett fel! Området jag bor i – Glenvista – är mycket välbärgat och vackert, ligger ganska högt beläget och har fin utsikt över.. andra kullar och träd. Vi bor alltså i en förort till självaste Joburg, så har inte känt av så mycket fattigdom eller misär överhuvudtaget. Man är ändå relativt säker här, så man kan gå runt i området utan att riskera sitt liv! Bra grej!

Flyresan gick utan problem, landade dock i Johannesburg en timme senare än vad jag meddelat Lindsay, tjejen som skulle plocka upp mig. Går ut från terminalen..och ser ingen name sign med mitt namn på. Har ingen aning hur bruden ser ut heller! Så jag spelar chill.. går runt.. letar lite ostressat.. haha! Ni som känner mig vet hur jag blir i situitatoner som dessa. Försöker spela ostress, men freakar lite på insidan..Men bara lite! Får hjälp av en man att ringa barnhemmet, men får inget svar. Efter en kvart kommer en tjej fram till mig, och frågar om jag är Amanda. PRAISE JESUS. Det var Lindsay. Hon hade väntat på andra sidan.

Vi tar oss mot bilen och jag gör det första rookie misstaget genom att nästan sätta mig i förarsätet – högertrafik i SA you know. Sen åker vi mot barnhemmet som ligger ca 30 min bort. Upplever den sydafrikanska trafiken som.. carazyness.

Vi anländer till barnhemmet, får mitt rum som jag delar med en amerikansk tjej, Rachel. Hon kom själv dit för 4 dagar sen, så hon var nästan lika grön som jag själv. Jag packar upp lite smått, hälsar på två andra volontärer, Lisa och Jess. Även Lisa är från US and AY men Jess är från Nya Zealand. Super gulliga tjejer! Jag får sedan en orientation av Francina, en av ”cheferna”. Hon visar mig och Rachel runt, hur allt går till, scheman, mediciner, blöjor, bad, barn, sekretess... you know how it goes. Shit asså.. spontan tanke: WHATA F har jag gett mig in på?! Jag kan INGENTING om babies!! Ingenting!!! Gaaahhhhhh. Men det är inget för en sjöman, och det som inte dödar härdar, och since I’ll be a mom one day, är väl detta fett bra kunskaper för framtiden.

BARNEN. OMG. DON’T EVEN KNOW WHERE TO BEGIN. Höll nästan på att börja gråta då jag höll I ett av dem. Seriöst.. Bara grejen att veta om att dessa små liv blivit bortkastade, hittade bland soppor eller blivit inlämnade av polisen, och att de nu är HÄR i en vacker miljö och får det bästa omhändertagandet possible, är mindblowing. Det gör mig sjukt ödmjuk, och är sjukt privilegiad att jag får chansen att ta hand om dem. De är så löjligt vackra och speciella, och man kan känna hur stora kall Gud har på deras liv. Varför blev just de räddade annars?

Jag kommer främst jobba med the Big babies – som är från ca 5-9 månader, och även Star fish kidsen, som är barn med aids och speciella behov. Helt otroliga barn och kände sån otrolig kärlek bara jag var där i 5 min. Blev kär i en liten flicka som var det gladaste jag sett. Fick sedan reda på att hon var ett av de två barnen med aids. Breaks your heart.

Annars är sitationen på barnhemmet lite crazy för tillfället, pga att betald staff var tvungna att avskedas pga att de stulit donationer under långa perioder. Men jag är van vid crazyness, och jag är här för att jobba asset av mig, så I don’t mind. It’s all flowers. Jesus har mig här under den här tiden för att jag ska lära mig. Lära mig massa saker. Tror även att dessa 3 månader kommer ge mig klarhet över vad som kommer hända här näst i livet. Jag är sjukt excited. Även om jag är lite rädd.. fast på ett bra sätt.

Tack för er kärlek och böner, älskar er alla!

Peace and lööööv, mander.