mandi k

sitter just nu i ett fönster och stirrar ut över Los Angeles, min tillfälliga "hemstad" som jag snart lämnar. Har känts konsigt att säga att jag bor i L.A när man är ute och reser, och folk frågar vart man är från. Har fortfarande inte vant mig, och snart måste jag avvänja mig igen.

Graduation på söndag. Mor, far och vickan kommer på fredag. Ska bli så najs att visa dem mitt liv här.

Har hänt så otroligt mkt efter att jag skrev senast.

Korta drag;

HAITI. Resan som förändrade mitt liv. Kan snacka i timmar om detta, men korta drag så åkte 7 pers från the Movement till Haiti för att jobba på ett barnhem och hjälpa till ett team från North Carolina att göra ett Summercamp för ungarna. Något som har varit en röd tråd genom hela mitt år, är att när man försöker hjälpa andra, välsigna andra, slutar det alltid med att det är JAG som får så otroligt mkt, och blir sjukt välsignad. Dessa barnen, och de kvinnorna som drev barnhemmet har visat mig en helt ny sida av mig själv, av Gud och av tro. Att leva av tro, att livet inte behöver vara så komplicerat, att materiella saker inte ger mig lycka, utan det är människor och att älska andra som ger mig den absoulta lyckan. Har aldrig mått så bra som jag gjorde den veckan, även om det var 40 grader och luftfuktighet 90%, duschen bestod av två strålar och en fläkt som gav mig luft i natten dog med jämna mellanrum, och jag har aldrig varit så äcklig i hela mitt liv. Kan börja gråta när jag tänker på barnen och alla mina upplevelser.

Haiti är förövrigt det värsta u-landet du kan tänka dig. Domenikanska, som sitter ihop med Haiti är vackert och civiliserat, men så fort man korsar gränsen till Haiti åker man tillbaka några 100 år i tiden. Nakna barn springer runt på gatorna, 4 familjer delar på en hydda, det finns inget rinnande vatten i de flesta hus, strömmen, om man har ström, leds av en generator som låter som en gräsklippare och bryts med jämna mellanrum. Mitt i detta startade Mami Danita ett barnhem, som är den mest fridfulla platsen jag någonsin besökt.

GEORGIA. 5 dagar efter att jag kom hem från Haiti bar det av till Atlanta och södern. Min bästa vän här, Katrina, hennes vän skulle gifta sig, så hon bjöd med mig och Michelle. Kan bara säga en sak efter att ha varit i södern i 5 dagar, det är inte konsigt att amerikaner (spec södernpeeps) är tjocka. Maten är otrolig och sjukt fettig. Haha! Bröllopet var sååå vackert, 450 gäster, 13 bridesmaids+groomsmen, så scenen var ganska packad. Leah var hur vacker som helst, och träffade många intressanta och roliga människor. Annars så åkte vi runt mkt, bodde på olika ställen nästan varje natt, träffade många av Tri's vänner, hjälpte till med lite bröllopsgrejs, åkte till Atlanta och shoppade en dag. Btw, älskar ATL! Svarta människor överallt!!!! yaay. Folket i södern är överdrivet trevliga oxå, folket i cali är rude jämfört med dem.

Nu är jag tillbaka och sista veckan är här. Schemat är fullt av teamnights, korttagning, aktiviteter (var på Six flags idag, sååå kul! Liseberg släng dig i väggen), träningar, antagliglen hela natten fredag+lördag om vi känner våra ledare rätt. Har inte tänkt på hur det kommer bli att åka hem och lämna människorna jag älskar, men det blir tårar en annan dag. Ser framemot att komma hem och leva mitt liv på "riktigt" igen oxå.

puss