mandi k

så den 18e varje måndag är alltid extra känslig. Spec denna månaden.

FATTAR INTE ATT DET HAR GÅTT ETT HALVT ÅR.

Den 18e denna månaden var i onsdags. Den dagen var en av de dagarna då man vet att man lever.

Gick upp kl 5. Åkte till ett High School ca 1 h från oss. Övade, åt frukost och hade vårt möte för flera 100 ungdomar. Gick bra, men var väldigt utröttnade. Många var sjuka och hade allmänt dålig attityd. Det är verkligen ett problem bland oss. Många som klagar så jörnoma mkt.

Vi åker tillbaka till DC. Har mitt tillval som är dans. Det var chill dock. Sen vid 3 sätter vi oss på bussen och åker till Simi Valley för att ha ett till möte. Detta händer ytterst sällan, men hände såklart idag. Och det var bara min grupp som åkte oxå. Självklart. Jag är allmänt moody, försöker hålla humöret uppe, gör mitt bästa för att överleva. Har mötet, det går bra, ber för folk, och bryter sen ihop. Inte värsta meltdownet, men ändå liksom. Känner att ngn ber för mig, men ser inte vem. Efteråt kommer deras pastor fram till mig och säger att hon behöver prata med mig. Jag snackar med henne och hon frågar mig vad som händer i mitt liv. Det var hon som bad för mig. Hon sa att när hon bad för mig bad hon om tröst och om att orka att hjälpa folk även om jag själv gick igenom smärta. Och så bad hon för min familj och bara uppmuntrade mig sjukt mkt, precis när jag behövde det som mest. Det var verkligen sjukt. Hon hade ju ingen aning om vem jag var. Gud har verkligen koll. Skickar folk på det sättet för att hjälpa oss när vi behöver det som mest. Jag bara tackar och tar emot.

I lördags på Adopt a block bad vi för en tants arm, för hon hade skadat den på ngt sätt (hon var spansk, så jag fattade som vanligt ingenting..) och guess what, hennes arm blev bättre och hon var helad.

tro. det är den enda som betyder ngt. Tror man inte kan man inte kan man inte förvänta sig ngt alls. Faktiskt.

puss.