mandi k

Jobbar idag igen. Idag har jag varit lite nyttigare dock,har statt och scannat folks biljetter sa de kan fa en namnbricka. Alla ar sa himla trevliga.Detta jobbet skulle vara sa trakigt i Sverige, men eftersom de flesta har smapratar och ar sjukt trevliga gor det hela lite battre. Sen jobbar jag med en kille som heter Darren som ar 30 ngt,och som flirtar med mig hela tiden. Sa jag overlever. 2,5 h kvar. Sen blir det tillbaka till DC,maste verkligen tvatta idag, har missat min laundrytime i 3 veckor. Uscha. Sen blir det en svang till gymmet.

Fick i uppdrag av var mediaansvarige Justin att skriva ned mitt testimony, och hur the Movement har forandrat mig. De ska anvanda det till ngt, vet inte vad an.Spannade.. tror jag.Usch, lite nervost oxa.

Jag har enbart atit mackor 2 dgr i rad. Det ar skumt. Jag gillart inte. Men sa ar livet ibland nar man jobbar och inte hinner ata i dinern. Just wanted to throw that out there.

ps, eftersom detta ar en landscaping massa ar det endel heta pool/garden boys har. Ni vet som i O.C och desperate houswives. Just wanted to throw that out there.

haha.

Sa ibland jobbar The Movement elever har for att fundraisa pengar till vart program. Idag hade jag aran att sta med pa listan. Eftersom jag inte far jobba i USA tyckte jag att det var lite lustigt.. Men tydligen gick det bra anda. Kan va bra att skriva i CVt dock.

Iallafall, stallet ar typ som svenska massan i gotet, fast 10 ggr storre. Vi jobbar i olika bas, hjalper folk att registrera sig, fa sin namnbricka, peka folk i ratt direction till olika seminarium. Hoppades pa en ball massa.

Landscape industry show '09

later det ball?

Det baset jag sitter i anvands inte idag, utan jag sitter bara av tiden pa facebook och tjanar samtidigt pengar till the movement. Kul liv.

så den 18e varje måndag är alltid extra känslig. Spec denna månaden.

FATTAR INTE ATT DET HAR GÅTT ETT HALVT ÅR.

Den 18e denna månaden var i onsdags. Den dagen var en av de dagarna då man vet att man lever.

Gick upp kl 5. Åkte till ett High School ca 1 h från oss. Övade, åt frukost och hade vårt möte för flera 100 ungdomar. Gick bra, men var väldigt utröttnade. Många var sjuka och hade allmänt dålig attityd. Det är verkligen ett problem bland oss. Många som klagar så jörnoma mkt.

Vi åker tillbaka till DC. Har mitt tillval som är dans. Det var chill dock. Sen vid 3 sätter vi oss på bussen och åker till Simi Valley för att ha ett till möte. Detta händer ytterst sällan, men hände såklart idag. Och det var bara min grupp som åkte oxå. Självklart. Jag är allmänt moody, försöker hålla humöret uppe, gör mitt bästa för att överleva. Har mötet, det går bra, ber för folk, och bryter sen ihop. Inte värsta meltdownet, men ändå liksom. Känner att ngn ber för mig, men ser inte vem. Efteråt kommer deras pastor fram till mig och säger att hon behöver prata med mig. Jag snackar med henne och hon frågar mig vad som händer i mitt liv. Det var hon som bad för mig. Hon sa att när hon bad för mig bad hon om tröst och om att orka att hjälpa folk även om jag själv gick igenom smärta. Och så bad hon för min familj och bara uppmuntrade mig sjukt mkt, precis när jag behövde det som mest. Det var verkligen sjukt. Hon hade ju ingen aning om vem jag var. Gud har verkligen koll. Skickar folk på det sättet för att hjälpa oss när vi behöver det som mest. Jag bara tackar och tar emot.

I lördags på Adopt a block bad vi för en tants arm, för hon hade skadat den på ngt sätt (hon var spansk, så jag fattade som vanligt ingenting..) och guess what, hennes arm blev bättre och hon var helad.

tro. det är den enda som betyder ngt. Tror man inte kan man inte kan man inte förvänta sig ngt alls. Faktiskt.

puss.

yooooo.

så, vad händer med världen?

fredag kväll - Blake, rapparen i the Movement har ett gig på Klub Zion. Att kalla detta stället en klubb är att överdriva. En del. Tänk er halva fillans café. en scen. en liten scen. Massa graffiti på väggarna. BARA ghettokids. 5 vita människor, och det var vi. Iallafall, Blake ville ha dansare till en av hans låtar. Så jag och Al och Tri skulle dansa. Tri blev sjuk. Kvar var jag och Al. Pga tidsbrist slänger vi ihop en koreografi på en halvtimme, övar, tar på oss våra "swag" kläder, dvs ghetto fast ändå cool och fresh liksom. Haha. de andra vita människorna som var där räknade inte mig som en av dem eftersom jag såg för ghetto ut. Jag börjar närma mig mitt mål. haha! Iallafall, kvällen blir väldigt utdragen. Blake går inte på scen förän kl 12. Jag och Al går upp på scen och börjar dansa. Efter 30 sekunder TAPPAR vi heeela koreografin. Helt totalt. Båda på samma ställe. Så vad gör man? Börjar freestyla. Resten av låten. Haha! Vilket skämt. Men kul var det, och folk tyckte att det var bra. Sen fick jag en gratis cd med L.A Symphony, bandet som Blake öppnade åt. Så det var najs. Mkt ska man va med om. Blake var grym dock, kolla upp honom på myspace, Young Chozen är hans artistnamn.

lördag kväll - jag och Nicole vill göra ngt roligt. Vi åker till Americana med en Katie. Vi vill stanna och äta, det vill inte hon, så hon åker hem. Vi måste ta bussen hem. Efter vi ätit på Olive Garden (italienskt ställe, sååå värt) måste vi ta ut pengar för att kunna ta bussen hem, eftersom man behöver cash. Det finns bara en bankomat, eftersom allt annat är stängt. Nicole försöker ta ut pengar. Det funkar inte. Jag försöker. Det funkar inte. Klockan blir 22.30. Inte panik, men ändå lite oro. Kom på att jag kunde köpa ngt ngnstans och få ut extra cash, var dock ett wildcard eftersom de ofta inte vill göra det med mitt svenska kort. Så jag ber högt "Jesus, please help us right now". Helt seriöst, 2 SEKUNDER efter jag uttalat orden hör jag DJ:s röst "Heeey guys!" Ser då plötsligt ett helt gäng från the Movement som precis var påväg att åka hem, och hade plats för oss i deras van. Hur ofta händer detta? Bönesvar rakt upp och ned. Tack så mkt. Vår kväll var räddad och vi kunde äntligen åka hem, utan att missa vår curfeiw och få discipline.

Fick förresten 99,5% rätt på mitt scripture test! Yay me.
(det betyder rätt på 98 av 100 verser)

Var i Mosaic igår, en väldigt alternativ/artistisk kyrka downtown, som har sina möten i världens coolaste nattklubb. Lärde mig ngt väldigt tänkvärt. Bibelordet "Knacka så ska dörren öppnas" har man hört i alla år, men tänker inte så mkt på, right? Jag har alltid sett det som ett bibelord som har med frälsning och lära känna Gud genom. Men när det kommer till dörrar i livet, ber jag väldigt ofta Gud om att öppna dörrar, stänga dörrar, så jag ska få en hint om hur jag ska agera i beslut och i olika situationer. Ibland ifrågasätter jag Gud, varför öppnar du inte denna dörren, varför händer det inget?

Men kaden, knackar jag på dörren? Gör jag ngt åt att dörren ska öppnas?

kaden. tänk på det. ibland är jag (och du med!) bara himla lat.

Och när det kommer till dörrar som gång efter gång stängs mitt framför näsan på oss. Även om jag knackar och knackar. Fortfarnade stängd.

Kanske är det inte din dörr. Kanske att det finns en bättre dörr. Som öppnas när du knackar på den.

love you.

Efter några dagar av sömn och vila drog det hela igång IGEN. Jag trodde verkligen inte att vi skulle börja med allt så nära efter Pastor School. Men lördag kväll var det övning igen. Vårt team delades upp i två olika grupper, det är nu allt börjar på riktigt. Något jag inte visste, var att vi kommer åka runt 1-2 ggr i veckan till olika kyrkor och ha möten, för att inspirera folk och promota the movement.

Så vi skulle göra Believe igen, ena teamet i en kyrka, och det andra teamet i en annan kyrka. Så efter mötet på söndag bar det av till Catsworh, en smalltown ca 30 min utanför L.A. Kyrkan var liten, mindre än fillan, och publiken var kanske 50 pers. Skillnad från Dream center, ja. Men det är bra att utmanas. Ledarna är väldigt noga på att göra ett lika bra jobb, om publiken må vara 50 eller 5000. Men vi gjorde vår grej, Smoov, vår ledare snackade och hade ett altarcall, och vi fick vara med och be för folk. Jag var nervös inför att be för folk, eftersom jag fortfarande har svårt att be på engelska, men jag bad Gud att fixa det, så det gick jättebra. Vårt budskap är att är varje människa, var man är i livet, kan göra en skillnad och förändra världen, så genom att be för människor om detta, och tala in i deras liv, talar man in lika mkt i sitt eget liv. Fattar ni grejen? Man lär sig genom att lära ngn annan. Man växer genom att att hjälpa andra.

Och vet ni vad jag insett? Jag älskar detta. Hur trött man är, hur mkt man än inte orkar, får man ALLTID kraft till att be lite mer, dansa lite bättre, för jag gör INTE detta för MIG. Det är en sjukt skillnad på det. SJUK SKILLNAD.

Annars är det scripture test om en vecka på 100 verser. Så ni vet vad jag gör denna veckan.

Puss
 

Jag är "hemma", jag är välbehållen, jag lever..

Så innan vi drog iväg till PS, övade vi princip dygnet runt. Torsdag kväll var vi klara 2.30 på natten, gick upp vid 8 dagen efter för att åter igen gå till kyrkan för att..ÖVA. Eftersom det är två olika framträdanden vi skulle göra, och jag var med i båda två, var det verkligen så utmanande. För kroppen kunde egentligen inte klara mer, men ändå så gjorde jag vad jag skulle.

Så, efter träningar fredag och lördag, och en gaaaaalen utflykt till the Americana kl 10 på kvällen för att hitta scenkläder, gick vi till kyrkan på söndag morgon (med vår packning i en kundvagn, för ingen kunde skjutsa oss..) för att direkt efter mötet sätta oss på bussen( den flashiga press play bussen!!) och åka ca 8 h till Phoenix, Arizona. På väg dit kunde jag inte låta bli att bara stirra på landskapet. Så annorlunda. Öken, berg, sjöar.. Så vackert! När jag får min kamerasladd från Sverige lovar jag att uppdatera er med bilder! Vi stannade och åt två ggr- de betalade allt. Tack så mkt. Väl framme till vårt "hotell", som var ett skabbigt motell, fick vi våra rum, jag bodde med 3 random människor. Haha, rolig historia, tjejen jag delade säng med, som jag är BEKANT med berätta för hennes kompis, som berättade för mig dagen efter, att jag myste med henne under natten. HAHA! Seriöst, det är inte lätt att vara en 1year utan manlig kontakt.. vad gör man?! Tar vad man får såklart.. Stämmningen mellan oss har varit lite awkward efter det..

Morgonen efter det åkte vi till Phoenix Dream Center, där konferensen skulle vara. Eftersom resten av The Movement inte hade kommit än, hade vi dansträningar, vi skulle nämligen dansa på kvällsmötet med DCdansarna. Vi var tvungna att lära oss en ny dans på 15 min, sjukt stressigt.. Så hela dagen gick åt träna, träna.. och sen möte. Dansade den nya dansen, messade upp sååååååå mkt. For real, det var hemskt. Men alla messade upp, så jag behövde inte känna mig ensam. Vi gjorde även Brandi dansen, den som ligger på youtube, och den gick sjuuukt bra, så vi tog igen. Efter det åkte vi till vår sovplats, Dream centers hotell, där vi var 16 tjejer i ett dubbelrum. Fattar ni?? Ett badrum, en dubbelsäng, två rum och 16 tjejer. Det var sjuuukt. Fick som tur var sängen, hade ingen sovsäck, enbart en filt och kudde, så de andra tyckte att jag förtjänade den. Tack.

Klockan ringde kl 4 eftersom duschkön vår låååååång och bussen skulle komma kl 5 och hämta upp oss. Anlände till DC kl 6 där vi hade bön en timme, frukost och träning inför vår informationsklass om the movement. Sen var det möte som vi dansade på, semenarium, och när alla andra var lediga hade vi dansträning med DC dancers. Kul liv. Dagarna flyter i varandra, och är de längsta jag någonsin varit med om. Efter kvällsmötet var det övning inför musikalen Stand som vi skulle framföra dagen efter, så kl 3.30 tar vi bussen tillbaka till hotellet. Klockan ringer en timme efter jag lagt mitt huvud på kudden och jag börjar packa mina grejer och gör mig iordning för den SISTA DAGEN. Vi framför Stand, gick bra, men inte överdrivet bra.. Alla gav allt, men pga sömnbrist kan man inte riktigt göra sjukt bra ifrån sig, you know.. Efter det framförde vi Believe inför ca 5000 pers, den sk indruktionen till The Movement, och det gick sjukt bra!! Pastor Matthew hade tårar i ögonen och var sjukt stolt. Efter detta var det dansträning inför kvällen - dance battle mellan L.A och Phoenix danceteams. We killed them, det är allt jag har att säga. Efter mötet satte vi oss på (den fina) bussen, SOMNADE och vaknade upp hemma i L.A. Klockan var då ca 5 på morgonen och vi jag, Michelle, Tri och Caity bestämmer oss för att åka hem till Summers hus för att sova. Vi åker dit, sover till halv fem dagen efter. Tack Jesus för sömn.

BUSY LIFE?

hecka ya.

VÄRT DET?

så värt det.