mandi k

Jag vet. Jag är en fruktansvärd bloggerska.

Men jag är iaf inte värre än Frida som har bloggat ca 2 ggr på snart 8 månader.

Vart tar tiden vägen ungdomar? Har 3 månader kvar nu. Helt galet. Fattar inget.

Så, sommarn har kommit till L.A. Det är i genomsnitt 20 grader och sol varje dag, men ibland överaskas man av 30 grader och värsta beach vädret. Måste berätta om min måndag förra veckan.

30 grader och stekhett. Jag, Tri, Mishka och Jenn bestämmer oss för att åka till Huntington beach, heaven on earth, precis bredvid Newport så alla O.C fans out there can relatera och förstå hur det ser ut. Jenn kommer på att hennes kusin bor där, så vi åker förbi hans lägenhet. Jenn glömmer att nämna att kusinen är en sjuk het, brun bränd, blond surfare. Precis i allas smak. Dog nästan. Haha. Hans lägenhet låg 3 blocks från stranden och vi är välkomna  närsomhelst. Lätt att vi ska crasha hans vardagsrumsgolv varje söndagkväll resten av vår tid i L.A. Låg iaf på stranden hela dagen, vär bränd som en kräfta, men ändå brun. Så najs. Åt på Chick fil-A på vägen hem, om ni har vägarna förbi staterna så är det värt ett besök., antagligen den bästa fastfood placet ever. Det är det farliga med detta landet. Det är inte bara Burger King och Mackedonken att välja på. Det är 50 andra ställen som är 100 ggr bättre. Men jag går inte till överdrift. Vägrar amerikaniseras för mkt.

Har vant mig vid att äta ute minst en gång i veckan. Det är det man gör här. Man äter ute. Om man inte har ngt att göra, går man ut och äter. Kanske för att maten i dinern suger, men för att det är ett slags nöje. Gå på restaurang. Man lagar inte sin egen mat. Som till exempel söndag eftermiddag. Man går inte hem och lagar söndagsmiddag, som är en stooor tradition i frikyrkoSverige, utan restaurangern är FULLBELAGDA. Lazy americans, och ja, de erkänner till och med.

I lördags hade vi ett blockparty på mitt adopt a block. Massa mammor lagade AMAZING mat från hela världen, vi hade musik, ansiktsmålning och hoppborg för barnen. Det var så najs att visa folket att vi verkligen bryr oss om dem.

Jag berättade för några månader sen om Brandi, en mamma på mitt block som vi hälsade på varje vecka, som bodde i ett rum med sina 3 barn. Hon var inte cracked up som alla andra, utan försökte verkligen att vara en bra mamma och överkomma hennes omständigheter, då hon är arbetslös och bor i ett hus fullt av höga gängmedlemmar. Hon flyttade iallfall till en lägenhet ca 1 h bort, och har den senaste tiden haft problem med myndigheter ang. hennes barn. Hon har inte mkt möbler i lägenheten och ibland inte mkt mat till sina barn. Hon försöker dock, och det går ingen större nöd på dem. Vi fick tag på lite möbler och mat och åkte och hälsade på henne igår, var så underbart att se ungarna igen. De är verkligen mina favoriter! SÅ söta och svarta ;) Hon var så tacksam, och det var så skönt att se hur bra hon mådde efter att hon flyttat från hennes förra lägenhet. Ska försöka hooka henne upp med Project prevention, minsitriet som delar ut mat och möbler till familjer varje vecka för att förebygga att fattiga föräldrar förlorar sina barn. Det mötet jag hade med Brandi igår är ett praktexempel på möten som förändrar mitt liv, och jag är så tacksam över allt jag får vara med om.

Det är dock inte alltid så trevligt på adopt a block. Min vän var i sitt hood, Pueblos, ett av de värsta Bloods områdena i L.A. Helt plötsligt när ca 30 pers från Dream Center var där blev en kille från hoodet överkörd av en passerade bil, med Crips gängmedlemmar i. På en sekund springer folk runt i panik, Bloods peeps springer efter bilen, allmän panik. Jag kan dock inte låta bli att skratta när jag tänker på alla short term people som är där (missions team om är på DC för några veckor, dagar och hjälper till, väldigt oerfarna och osyldiga frikyrkomänniskor) som i panik började springa till bussen när ngn skrek "THE CRIPS ARE COMING!!" Det var dock ingen fara, för bloods- människorna var där och crips skulle aldrig våga invadera. Men det är sånt som man får höra om. Haha. Spännande liv. Vet dock inte hur det gick med den överkörde killen. Han dog iaf inte.

Måste dra och äta lunch. Love yall.

puss.

I TOLD YOU SO!

Jag förutspådde för några veckor sen att jag snart skulle möta svenskar med anknytning till systrarna sjögren. Kunde inte ha mer rätt när halva JÖNKÖPING stormar DC för 2 veckor sen. Kände några av dem, en av dem hade gått på LM. No joke. LM är överallt. Kan aldrig undkomma dem. Men det var kul att höra lite dialekt igen. Några av dem gick med mig till mitt Adopt a block, det var spännande. Annars så är det en svensk kille som är intresserad av att gå the Movement nästa år, så jag har mailat lite med honom. Självkart är killen från götet och känner halva hönöpacket.

for real, frikyrko Sverige är som maffian. Överallt.

Hej alla glada.

vi var lediga långfredag, så jag, Tri, Kasey och Michelle bestämde oss för att ta ledigt lördag+söndag och dra till Porterville, Michelle's hemstad, för att ha ett välförtjänt springbreak. Jag vill ju inte cover up the truth, är väldigt trött på allting just nu. Det är väl iofs för att jag vet att den enbart är 3 månader kvar förän jag slutar. Man blir alltid skoltrött i slutet. Men jag tänker fortfarande kämpa på för att finish strong, finns så mkt mer att få ut av det här livet och allt jag lär mig varje dag.

I onsdags hade vi ett möte i en slags kyrka/ hang out ställe för hemlösa i Skidrow, det absolut värsta området i L.A. Det är helt galet. En stad för hemlösa. Iallfall, vi åkte dit och riggade upp allt, gick runt i lokalen och "minglade" med hemlösa, och gick sen ut på gatorna för att bjuda in folk till mötet. For real, det är ett wake up call att gå runt där. Folk BOR där. Det är det enda de vet. Det sorgliga är att när man pratar med dem om deras liv där, så är de nöjda med det. De tycker det är helt ok att bo på gatan. De har allt de behöver.

Pratade med en tant som hette Betty. Hon satt och grät efter vårt möte så jag gick upp till henne. Hon såg annorlunda ut än de andra där inne, hon hade ngt slags ljus i hennes ögon, hon strålade nästan. Hon berättade om sitt liv, hur hon varit prostutierad hela sitt liv, bott på gatorna i Skidrow, och hur hon för 3 veckor sen sett en van köra förbi henne med texten "the Lord is your Saviour", hon hade gått upp till det teamet och pratat med dem och blivit frälst. Hon berättade om hur annorlunda allting var nu, hur hon var "ren" och "hel", och hur allting fall på plats bara hon litade på att Jesus skulle fixa allt. Hon berättade om hur hon hjälpte folk i Skidrow att hitta kläder oich sovplats. Allt detta efter varit frälst i 3 veckor. Det är bra mkt mer än vad vissa som varit kristna hela livet har gjort. Jag är helt blown away genom att prata med henne, hon är helt otrolig. Det är sånna möten jag bara älskar att få vara med om, som gör allt värt det. Sen vill man bara glömma andra samtal. Haha, man får ta hänsyn till mkt, och tänka att de inte vet bättre. Men det är mkt ondska där. Man kan nästan känna det i luften.

Åter till Porterville. En klassisk smalltown i centrala cali. 50 000 invånare. Inte mkt att göra. Vi har mest ätit, sovit, kollat på film och tagit kort. I princip hela min helg ligger på facebook. Ska åka tillbaka vid 3, ska på en födelsedagsmiddag ikväll för Marc. Alla fyller år i april. Ska bli kul.

Saknade norrgårn's fyren lite faktiskt. Mina americanska vänner vägrade förstå var vackra tradition.

peace